Hej!

Så var det dags att skriva om min stora resa till Nijmegen!

Fredag den 11 juli började jag trippen mot en 4 dagars marsch i Nijmegen, tog flyget från Arvidsjaur ner till Stockholm. Där mötte jag ett gäng glada och trevliga människor att bila tillsammans med ner till Holland.

 

Några stopp blev det efter vägen men på lördag förmiddag så nådde vi målet ;Heumensoord den militära förläggningen. Lördag & söndag innan marsch så blev det lite trevligheter, och bekanta sig med de övriga personerna i min marschgrupp, vi skulle ju ändå bo och gå ihop en hel vecka.

 

Måndag 14 juli day 0, På morgonsmötet i öltältet, så höll jag ett litet tal till förmån för barncancerfonden, samt insöp lite information och tips hur man kommer i mål alla 4 dagar. Efter mötet for ca 1/3 av svenska delegationen på 2 olika utflykter för att besöka militärmuseum från världskrigs epoken. Den ena utflykten genererade 292,75€ till barncancerfonden norra :D

 

Själv åkte jag inte iväg på något av musuemen, då jag beöskt dessa som musiker redan 2 föregående år.

Utan jag tog en liten strapats nere på stan för att äta god holländsk pannkaka, å allmänt strövade runt i folkvimlet.
Införskaffade en filt att värma sig lite extra med på natten, då det var väldigt kallt & rått.

Sedan gick måndagskvällen åt till att planera och förbereda för veckan, tejpade en del fötter åt mina marschkamrater i gruppen, lyckades till slut även tejpa mina egna fötter, samt att man vätskade upp sig en hel del också.

 

 

Tisdag 15 juli marsch-dag 1.

 

Reveljen gick kring 0300 än om jag inte hörde den, så vaknade jag av att kamraterna började röra på sig. Med pigga fräscha ben klev man sömndrucket upp och klädde på sig, för att äta lite frukost och fylla säcken med nödproviant för att klara av 43,8km lång marsch.

 

Vi kom iväg och njöt av att kunna gå normalt, då vi senare för varje dag mest troligt skulle ha lite stela muskler samt blåsor under fötterna.

 

Vi hinner inte ens ut ur suckarnas allé som är ca 1 km lång innan första åskådarna börjar heja på oss militära gångare, klockan är inte ens 5 på morron.

 

Väl inne i stan så är det en hel del som fortfarande inte gått och lagt sig sen kvällen innan. De hejar på och försökte väl registrera att det var militärer som kom och gick efter vägen. Allteftersom dagen lider kommer fler och fler ut ur sina hus för att ropa success, well done, you can do it, samtidigt som det bjuder på diverse frukter grönsaker, vatten godis m.m

Småbarn som vill ge high five och funderar över souvenirer.

 

Blev lite förvånad  att jag klarade  mig genom dagen, med en enda liten blåsa under lilltån som smärtade och retade mig otroligt mycket. Fick den tömd och avlastad hemma på campen. Lilltån hade smitit under den andra granntån brevid, därav en dubbel så stor lilltå innan dagen var till ända.

 

Vädret under dagen var väldigt behaglig kring 16-18 grader, dock med skyhög luftfuktighet på 70% vilket gjorde att man svettades som en gris.

 

Duschen hemma på campen var efterlängtad, tills man insåg att vattnet var riktigt hett.

 

Onsdag 16 juli marsch-dag 2.

 

Vädret höll sig likadant som dag 1 kanske något varmare, nu med en marschsträcka på 37km att ta sig an.

Vaknade till på morgonen, och kroppen var inte särskilt nämnvärt stel, fötterna kändes bra, så det var bara att komma ur sängen igen kring 3:30 tiden för frukost och fylla ryggsäcken med vätska och energy.

 

Vi knatade på och tog oss framåt, svetten lackade över hela kroppen, varvid jag tryckte salt, socker och vatten. Resulterade i kanske lite väl lite vatten än om man drack en hel del. Åkte dessvärre på en smärre vätskebrist vid lunchtid, räddade situationen med massa saft, och saltade frukter/grönsaker, blev piggare efter en stund och vi kunde fortsätta marschdagen för att ta oss i mål. benen och fötterna var ännu fräscha.

 

I mål kom vi efter ett tag, orden från måndagsmötet att det krävs 3 ben behövs för att komma i mål alla 4 dar, höger ben, vänster ben, samt pannbenet.

 

Pannbenet fick börja jobba lite lätt under torsdag 17 juli  marsch-dag 3 39,8km.
Med 2 brutna i gruppen, så klev vi resterande upp och startade dagen.

 

Med tanke på vätskebristen från dag 2 så var det att dricka ännu mera vatten, för nu kom solen och värmen, liksom de 7 backarnas dag. Än om vi svenskar bara lade märke till 2 backar, Holland är ett platt land, och i Sverige har vi lite mera kuperad terräng. Iaf så tryckte vi på i ett rätt högt tempo upp för backarna, och det kan bli lite trångt då vi delade vägen med ca 40 000 andra människor också. Men med att ropa ord som gräsklippar, slagborrmaskin, m.m så reagerade folk och släppte förbi oss då vi stormade fram efter vägen, vilket vi blev väldigt roade av.

 

Sista milen, började mina muskler i skinkorna kännas av en hel del, därav att pannbenet fick jobba. For iväg i lite snabbare tempo för att se om det kunde hjälpa och det gjorde det, men vid hemkost och påbörjad stretching. Så vägrade smärtan att ge vika. Gjorde allt i min makt för att stretcha ut musklerna, men smärtan blev för stark och slog ut hjärnan och orken. Tårarna rann och rädslan över att måsta bryta efter 3 genomförda marschdagar var enorm. Därav vågade jag inte söka sjuvård, med risk för att bli groundad.  

Men med viss övrertalning och försäkran om att jag inte skulle behöva bryta tog jag emot sjukvårdshjälp.

Den otroligt fina sjukvårdspersonalen tog väl hand om mig, och hjälpte mig att handskas och hantera mina smärtande skinkmuskler som krampade allt vad det kunde. De gjorde en grundlig genomsökning,hade fina värden över puls å syresättning. Så det blev en påse dropp och extra kalk i kroppen för att få det hela att släppa. 

 

Kramperna började försvinna efter ett tag, och smärtan som var kvar blev hanterbar, så lagom groggy blev det att äta lite smaklös mat och få i sig lite pizza, torkat renkött och nån halvliter vätskeersättning, vanligt mineralvatten, samt styrkande ord från kamrater var jag åter på benen.

 

Duschen var sedan behaglig att ta då temperaturen på vattnet hade sänkts så det var strax under ljummet.

 

Somnade rätt snart denna kväll, med sista dagen i sikte. Läkarna gav mig klartecken att fortsätta som tur var.

 

Fredag 18 juli sista och 4 marschdagen 46,4km

Inget packningskrav denna dag då det sist var sådan värme en del dödsfall under marschen. Så gav den Holländska arrangörrn order om att inget 10kgs krav på packning galled, samt lättad klädsel. Inga flaggor i ryggsäckarn då det var sorgedag.  Skickade med extra t-shirt och banan i Finnermarks ryggsäck,

själv lämnade jag min ryggsäck på campen, och bar endast camelback.

 

Sorgedag var utlyst i Holland iom att flygplanet som blev nerskjutet i Ukraina, var merparten av holländska resenärer på väg till Malaysia-

 

Stämningen efter marschvägen var väldigt tung, då ingen sång var tilltåten, folket som hejade på efter marschvägen var inte längre lika uppåt & glada som tidigare under veckan. Det var betydligt mindre discomusik efter vägarna också. Men på något vis så gick det iaf, folk visade stor respekt över de omkomna och tragiska händelsen att ett civilt plan blivit nerskjutet.

 

Med lärdomen av föregående dag, så drack jag betydligt mer vatten då det var 38 i skuggan.och 40% lufttfuktighet  vid lunch. Smärtan i skinkorna kom åter vid rastplats 2, tog ett besök i sjukvårdstältet och fick lite starkare sortens smärtlindrande piller utordinerat tillsammans med voltaren.

Efter en liten stund började pillrens verkan ta kraft och det blev åter en njutning att gå igen, likväl som att man fick en gratisfylla som hette duga.

Pillrena hjälpte, och vi kom fram till byn Beers där det är tradition att just dricka en beer, men alkoholfri då för min del. Mellan mil 3-4 så hjälpte inte det smärtstillande pillrena längre vilket gjorde att pannbenet fick slita lite istället, och än fast tårarna sprutade i smärta tog jag mig framåt steg för steg. Min vän Kristina gick vid min sida och peppade mig att gå framåt, vilket jag är tacksam över. Vi kom till sista rastplatsen charlemange, och bara 5km lång parad återstod att gå. Vår snälla cykelordonnans gav mig behövlig massage på rumpan och kramperna släppte tack och lov :D

Så sista 5km blev en njutning att gå, smärtan var bortblåst som ett rosa moln över det svarta havet. ca 500 000 personer stod efter vägen och hejade fram oss sista 5km, gladiolor fyllde mina händer.

 

Jag kunde konstatera att 167km inte var så fasligt jobbigt att gå ändå, fötterna kändes skapligt bra veckan igenom, lite mera vätska i kroppen till nästa år så blir det nog bra. Men nog fick jag slita lite lätt för att ta mig i mål, men absolut inte så jobbigt som jag trodde det skulle vara. Så träningen har visst gjort en hel del :D Bara lite bekymmer att handskas med värmen som är där nere.

 

Summan av kardemumman, var det en mycket trevlig vecka, lärde känna folk från olika delar av sveriges långa land, likväl folk från övriga delar av världen.

Har aldrig highfivet så många barn som denna vecka, och känslan av att man kan bara man vill.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Så tomt det känns,
hjärtat det bränns.

Fallit i tusen bitar
kniven i själen den nitar.

Vad ska jag göra nu
kommer aldrig hitta nån som du.


Du tog mitt hjärta med storm
sorgen och ensamheten är enorm.


Livet går kanske vidare till nå bra
men det var dig jag ville leva med och ha


Mitt hjärta det är tomt å ledset
som att trycka off på headset


Men en sak vet jag, att jag ännu älskar dig
men vad gör det då du int längre känn desamma för mig.

Just packat färdigt min säck för att flyga till Miekak imorrn.

Det väntas både jobb och ripjakt =)

 

Sen förra veckan så sågs det ju en hel del ripor, och många är det kvar.

Är sugen att anta utmaningen och dra iväg på område 1 för att försöka ge mig på att få en

tjäder med stående hund. Vilket inte lär bli en lätt match, men väl värt ett försök.

 

 

Miekak vart ligger det och vad är det för plats undrar ni ?

Det är en vildmarks camp som ligger 3 mil sydväst om Sarek mitt ute i ingenstans.

 

 

 

 

 

 

I Miekak kan man både utöva fiske som jakt, eller bara njuta av den fantastiska naturen som är där uppe.

Campen har 21st 4 bäddsstugor och 1 konferensstuga. Som man kan boka in sig på http://www.miekak.com/

 

I de flesta stugorna finns det tillgång till 12V belysning, annars är det gasollampor som gäller.

Otroligt mysigt att leva i denna miljö, tekniskt sett gör man en resa minst 70 år bak i tiden.

Man hämtar sitt vatten nere vid sjön, får värma på det för att få varmvatten, inget avlopp utan diskvattnet kastas bort bakom husknuten. Det vill säga ett helt fantastiskt liv.

 

Det finns att tillgå en bastu man kan hyra på campen, för att kunna mjuka upp musklerna och tvätta av sig dagens svett å bli lite fräsch.

 

Med det tackar jag för mig och återkommer senare för en rapport om hur jakten gick.

 

Skitjakt på er.

 

Sandra

 

JA för precis en vecka sedan så drog fågeljakten i gång i denna ände av Sverige.

Själv for jag upp på fjället redan en dag innan efter hårt arbete på helikopterplattan. Söndagen så drog jag ut på min första ripjaktdag med svåger + valp.

Dock så stod solen på topp och det var väldigt varmt, vilket resulterade i ingen fågel sedd överhuvudtaget.

Dock fick vi en rejäl roddtur då båtmotorn skar ihop totalt på väg ut till området där vi skulle ta i land för att jaga. Som tur var blåste det väldigt lite, och vi fick rent av medvind på hemvägen.

Nåja 2 jaktdagen så var vi på gång igen, lillvalpen hittade igen ett 50 tal ripor och stötte upp varenda en också, han hade säkert kul men husse var desto mindre road.

Själv så började jag känna mig mer och mer ivrig att få komma ut på jakt och med rutinerade hundar för att det skulle vara roligt.

Så under kvällen på campen så språkade jag med några trevliga norrmän, och de sa att en av deras vänner har bra hundar och är ute på jakt. Så 3e dagens morron knackade jag på hos Knut och fråga om han ville ha sällskap med under dagen.

Knut titta på mig lite skeptiskt och undrade om jag verkligen skulle
orka med och gå med han hela dan, vilket jag uppmärksammade och tala om att jänta han hade framför sig, sällan gnäller om hur jobbigt det är och att hon är i god form för att orka med.

Sagt och gjort, jag packade ihop min jaktsäck och snöra åt kängorna så for vi iväg på jakt.

Vilken lycka jag hade i kroppen, hänga med en sån god jägare med fina hundar, som senare visade sig blev en ren lyckträff.

Vi fick upp en hel del situationer och upplevelserik dag som sent ska glömmas.
Nu undrar ni förstås, vad var det som hände uppe på fjället ?

Jo vi knata på rätt friskt å klättra upp en 250m i höjdskillnad på nån timme, å jakten kunde börja. Hundarna hitta fågel och vi blev riktigt nöjda, dock påpeka Knut om att jag måste lyfta bössan å dra iväg skott om det ska bli fågel, men min reaktion på den kullen var lite sen och fåglarna drog iväg för långt.

Men nästa sväng hundarna stod för fågel så gick vi upp jämsides med varandra ett par meter emellan, och Knut skicka iväg hundarna på avans, så släppte vi lös och sköt iväg våra skott.

Döm om min förmåga om Knut blev förvånad över att jag slet upp bössan drog iväg 2 skott, som blev 2 bom. Men han blev lite chockad iaf över att jag var med, men sköt som en kratta.

Iaf så blev det lyckat för Knut å den situationen, så vi tog reda på fågeln och drog iväg vidare. Samtalen var många och om mycke olika saker och skeden.

Vi kom upp mot 800m.ö.h och spana på den vackra naturen å besteg en del toppar å tjava runt på kalfjället, hitta fågel sköt nån ripa som trilla här å där.




Timmarna gick och vi besluta oss att slå oss ner vid någon bäck för att laga till lite lunch. Knut undra va tusan jag hade i min säck mer än en regnjacka å ammunition. Det blev han int sen å få veta då de va dags för lunch. Kanske inte alla som släpar med sig hamburgare med tillbehör å steker på sitt gasolkök, men jag hade lyxat till med det den dagen, vilket kanske var lite godare än torrmat som min jaktkompis hade med sig.

Efter matintaget blev det dags att koka kaffe, givetvis så är ju alltid kaffepåsen med under tur som jag själv sytt ihop, resultera i att Knut har beställt en till nästa gång vi ses :D


Iaf så efter lunchen så for vi uppöver mot fjälltopparna igen, och jag fick välja vägen, en var lite svårare å besvärligare än den andra, vet inte om kompisen min tänkte att jag skulle ta den lättare, men jag är ju inte den som är den utan tog den med lite mera utmaning i.

Då vi kommer till ett ställe där det är en hel del sten å jäklgit område så ställer sig unghunden mot en sten med ett litet hål inunder, ja försöker kika från mitt håll men ser ingen fågel, hunden avanserar och vill mot alla odds ta sig inunder stenen. Så vi flyttar undan hunden tar en närmare titt, och därnere satt en liten ripa.

Knut räckte över sitt gevär till mig, då han hade tänkt ta fast fågeln med sina händer, normalt sett så finns det ingen utväg under dessa stenar, men när han kom åt fjäderskruden så drog ripan iväg inunder stenen och flög ut på andra sidan, där stod jag själv som ett fån med världens skottchans och 2 gevär i handen. Men roligt hade vi åt den upplevelsen som vi var med om.

Så vi gick vidare och hundarna sökte på fint, iaf gamle mor som är en gammal fin strävhårig vorsteh, och Gipsi sprang å jollra strax framför fötterna men hitta likväl fågel ändå. Vi stanna till på ett ställe och spanade mest på gamle mor som gjorde fina sök å arbetade, Gipsi hon stod nån meter framför oss och verkade slappa lite grann.

Så där stod vi å konversera med varann säkert en 10 minuter, till slut så sa vi men nog är Gipsi väl koncentrerad ändå hon har stått stilla på samma plats ett bra tag nu. Så Knut gick fram till hon å klappa hon lite över nosskägget å fråga hon om det var nån ripa där bak som vi hade stött upp 2 gånger om redan, Gipsi blev mer och mer ivrig avansera fram och där satt en ripa som föll i backen, igen var det Knut som var mästerskytten ifråga av oss 2.

Å vi hade så kul åt det, där stod vi å märkte inte att hunden hade gått upp i stånd och en ripa satt bara en 5-6m ifrån oss.

Så glad i hågen å ängslan över att min reaktionsförmåga var obefintlig, så skärpte jag till mig än en gång.


På nytt så fick jag välja väg och jag tog en halvbesvärlig men det visade sig skulle bli lyckträff, hundarna stod båda 2 och Knut tyckte de va min tur att få skjuta ner en ripa, så han lät hundarna stå och låta mig komma fram. Likt ett halvstelt kylskåp så tog jag mig upp på en stor sten gjorde mig själv och bössan beredd för att dra iväg nåra skott, så manade jag på hundarna att stöta upp fåglarna.

YES första skottet satt och en ripa föll, tog sikte på en ny ripa men det gick mindre bra.

Nöjd och glad som man bara kan bli efter att ha fällt sin första ripa så gick vi vidare, och stötte på mera fågel och glada miner.

Vid 20 tiden den kvällen så avblåste vi jakten och sökte oss ner mot båten, då det var en ca 100m kvar till båtplatsen så erkännde jag för min kamrat att det började kännas i fötterna efter en lång jaktdag.

Vi summera båda 2 dagen som en av de bästa jaktdagarna med mycke upplevelse och trevligt sällskap :D


Nästa dag hade vi tänkt dra på tur igen men det blev ändrade planer, jag följde med 2 andra norrmänn som skulle flygas ut till ett område, de hade också 2 hundar med, varav en unghund.

Vi klev av helikoptern och tog med packningen i ett regnigt väder, lite fundersamma om de skulle regna å blåsa hela dagen men regnet varade som tur bara några få minuter.

Det tog oss kanske en 20 minuter innan vi mötte på den första ripkullen, där alla drog sin väg 200m längre ner.

Men vi lämna dom å tänkte att vi skulle hitta igen dom på em istället å ta dom på hemvägen.

Så hann vi inte gå så långt så stötte jag själv upp en singelfågel och såg vart den flög och satte sig.

Ett ypperligt läge att ta med sig lille-tass Alma som har sin första höst med ripjakt och jagas in för fullt. Så jag lockade med mig hon för att försöka ge mig på den ensamma ripan, bara en 50 meter ifrån den singelfågeln så stannar Alma till upp lite å tittar på mig som om hon skulle säga, är du dum i huvet som ska fram i det här stendröset å vänder blicken framåt igen.


Jo kom nu ska vi ta den där ripan sa jag åt hon, men hon ville inte riktigt bli med utan stod kvar, så jag prövade att avansera fram hon och där satt en hel kull som blev 2 ripor fattigare. Vilken bra start på dagen, 2 ripor för lille-tass nästan direkt.

Norrmännen menade på att det var inte bara för hunden som det föll ripor utan att även jag var med och hittade dom. Det kanske stämmer.

 

 

 

I vart fall så den äldre hunden började envisas och skulle följa efter den här kullen, vilket resultera i att jag gick 2 svängar 240m längre ner från fjället för att se om hunden stod för fågel, som visade sig bara vara tomlegor, 3e gången jag drog ner så blev det koppel på hunden å ta med hon en bra bit upp på kalfjället för att hon skulle släppa det där tomma området.






Vi jagade vidare, och hörde en hel del skott från andra sidan sjön och jaktområdet där, då vi skämtsamt sa till varandra att de där skotten hördes rent som bom på fågel.

Hundarna sökte på fint och kullar vi fann, skott det gick åt å nån enstaka trilla. Men med 2 trevliga norrmän så var humöret ändå på topp trots alla bom man sköt.

Så vi skoja och hitta på alla möjliga ursäkter till varför det gick så dåligt för skyttarna, vi kom fram till att det var den starka vinden som ställde till ett för oss.

Denna dag skulle inte bli lika blodigt trampande å gående som dagen innan, men pga den starka vinden och för många pauser så blev mina muskler aldrig riktigt varma, vilket senare på skulle visa sig bli en rejäl träningsvärk. Vi jagade oss ner in i skogslandet
på hemvägen och hitta mycket fågel, men ack så svårt det är att skjuta då det är ris å snår överallt.

Det var allt för denna gången här nedan väntas en bildkavalkad.

Ja va ska man säga. 

Morsan å farsan skiljdes då ja va kanske 6-7 år. 

 

Morsan hon är då från Björkvattne  (Tärnaby), där jag väldigt gärna spenderar tid om jag får möjlighet. 

Jag å morsan är rätt lika varandra, äpplet fall ju int så långt från trät het he ju. 

Hon jagar och fiskar, vilket även min far gör, så när ja å mina bröder va småttingar var det bara att gilla läget å följa med ut i skogen varken så vi ville eller inte. Då vi ha 2 jakttokiga föräldrar.

 

Iaf så träffa då morsan en ny karl, och dom gifte sig så småningom och är fortfarande gifta. 

 

Farsan är en tvättäkta surjämte från skogarna kring Åre, och flyttade hem dit för 13 år sen.  

Han lever för fisket och jakten, samt knivmakeriet han sysslar med. 

Även han är omgift, och har skaffat ett till barn med den nya frun. 

 

Mamma är ju ändå hon som alltid funnits vid min sida och stöttat en, liksom hennes nya gubbe som såg 

till att jag klara uppskjutningen för jägarexamen, och även såg till att jag skulle bli en bra bilchaufför. 

 

 

På morronen den 16/9, efter en skjuten älg i laget, samt ett toabesök på ett riktigt utedass (en pinne fastspikat mellan 2 träd och en grop inunder.)

Så begav jag mig in i jaktkojan igen för att koka lite kaffe, i väntan på att kaffet ska koka, så tvär-tittar jag ut genom fönstre och får se stora nallefar komma ut ur skogen.

Han travar på i hög fart,snudd på galopp. Det är första gången jag får björnkontakt ute i det vilda, och har då varit med på jakt sen man var 3-4 år gammal.

Min första tanke var, tur fin kameran är med, måste fånga nå bra bilder. Hann knäppa några kort, men lyckades int få till skärpan riktigt. Nåja bilder tagna så greppade jag geväret och fixa patron i loppet, har nämligen aldrig patron i loppet då man går en del i skogen, och flaggsäkringen är bortsupen.

Tog sikte på björnen som fortfarande travade på i rejäl fart, skott kom aldrig.
I sista sekund så höll jag skottet inne, att göra eftersök på skadskjuten björn utan hund hade jag int tänkt utsätta mig för. Men ett som är säkert björntavla ska inhandlas så jag kan nöta min pipa å träna på björn i alla dess lägen.

Var ändå nöjd med att jag fick till nåra skott med kameran