Benchrest

Hej!

Så var det dags att skriva om min stora resa till Nijmegen!

Fredag den 11 juli började jag trippen mot en 4 dagars marsch i Nijmegen, tog flyget från Arvidsjaur ner till Stockholm. Där mötte jag ett gäng glada och trevliga människor att bila tillsammans med ner till Holland.

 

Några stopp blev det efter vägen men på lördag förmiddag så nådde vi målet ;Heumensoord den militära förläggningen. Lördag & söndag innan marsch så blev det lite trevligheter, och bekanta sig med de övriga personerna i min marschgrupp, vi skulle ju ändå bo och gå ihop en hel vecka.

 

Måndag 14 juli day 0, På morgonsmötet i öltältet, så höll jag ett litet tal till förmån för barncancerfonden, samt insöp lite information och tips hur man kommer i mål alla 4 dagar. Efter mötet for ca 1/3 av svenska delegationen på 2 olika utflykter för att besöka militärmuseum från världskrigs epoken. Den ena utflykten genererade 292,75€ till barncancerfonden norra :D

 

Själv åkte jag inte iväg på något av musuemen, då jag beöskt dessa som musiker redan 2 föregående år.

Utan jag tog en liten strapats nere på stan för att äta god holländsk pannkaka, å allmänt strövade runt i folkvimlet.
Införskaffade en filt att värma sig lite extra med på natten, då det var väldigt kallt & rått.

Sedan gick måndagskvällen åt till att planera och förbereda för veckan, tejpade en del fötter åt mina marschkamrater i gruppen, lyckades till slut även tejpa mina egna fötter, samt att man vätskade upp sig en hel del också.

 

 

Tisdag 15 juli marsch-dag 1.

 

Reveljen gick kring 0300 än om jag inte hörde den, så vaknade jag av att kamraterna började röra på sig. Med pigga fräscha ben klev man sömndrucket upp och klädde på sig, för att äta lite frukost och fylla säcken med nödproviant för att klara av 43,8km lång marsch.

 

Vi kom iväg och njöt av att kunna gå normalt, då vi senare för varje dag mest troligt skulle ha lite stela muskler samt blåsor under fötterna.

 

Vi hinner inte ens ut ur suckarnas allé som är ca 1 km lång innan första åskådarna börjar heja på oss militära gångare, klockan är inte ens 5 på morron.

 

Väl inne i stan så är det en hel del som fortfarande inte gått och lagt sig sen kvällen innan. De hejar på och försökte väl registrera att det var militärer som kom och gick efter vägen. Allteftersom dagen lider kommer fler och fler ut ur sina hus för att ropa success, well done, you can do it, samtidigt som det bjuder på diverse frukter grönsaker, vatten godis m.m

Småbarn som vill ge high five och funderar över souvenirer.

 

Blev lite förvånad  att jag klarade  mig genom dagen, med en enda liten blåsa under lilltån som smärtade och retade mig otroligt mycket. Fick den tömd och avlastad hemma på campen. Lilltån hade smitit under den andra granntån brevid, därav en dubbel så stor lilltå innan dagen var till ända.

 

Vädret under dagen var väldigt behaglig kring 16-18 grader, dock med skyhög luftfuktighet på 70% vilket gjorde att man svettades som en gris.

 

Duschen hemma på campen var efterlängtad, tills man insåg att vattnet var riktigt hett.

 

Onsdag 16 juli marsch-dag 2.

 

Vädret höll sig likadant som dag 1 kanske något varmare, nu med en marschsträcka på 37km att ta sig an.

Vaknade till på morgonen, och kroppen var inte särskilt nämnvärt stel, fötterna kändes bra, så det var bara att komma ur sängen igen kring 3:30 tiden för frukost och fylla ryggsäcken med vätska och energy.

 

Vi knatade på och tog oss framåt, svetten lackade över hela kroppen, varvid jag tryckte salt, socker och vatten. Resulterade i kanske lite väl lite vatten än om man drack en hel del. Åkte dessvärre på en smärre vätskebrist vid lunchtid, räddade situationen med massa saft, och saltade frukter/grönsaker, blev piggare efter en stund och vi kunde fortsätta marschdagen för att ta oss i mål. benen och fötterna var ännu fräscha.

 

I mål kom vi efter ett tag, orden från måndagsmötet att det krävs 3 ben behövs för att komma i mål alla 4 dar, höger ben, vänster ben, samt pannbenet.

 

Pannbenet fick börja jobba lite lätt under torsdag 17 juli  marsch-dag 3 39,8km.
Med 2 brutna i gruppen, så klev vi resterande upp och startade dagen.

 

Med tanke på vätskebristen från dag 2 så var det att dricka ännu mera vatten, för nu kom solen och värmen, liksom de 7 backarnas dag. Än om vi svenskar bara lade märke till 2 backar, Holland är ett platt land, och i Sverige har vi lite mera kuperad terräng. Iaf så tryckte vi på i ett rätt högt tempo upp för backarna, och det kan bli lite trångt då vi delade vägen med ca 40 000 andra människor också. Men med att ropa ord som gräsklippar, slagborrmaskin, m.m så reagerade folk och släppte förbi oss då vi stormade fram efter vägen, vilket vi blev väldigt roade av.

 

Sista milen, började mina muskler i skinkorna kännas av en hel del, därav att pannbenet fick jobba. For iväg i lite snabbare tempo för att se om det kunde hjälpa och det gjorde det, men vid hemkost och påbörjad stretching. Så vägrade smärtan att ge vika. Gjorde allt i min makt för att stretcha ut musklerna, men smärtan blev för stark och slog ut hjärnan och orken. Tårarna rann och rädslan över att måsta bryta efter 3 genomförda marschdagar var enorm. Därav vågade jag inte söka sjuvård, med risk för att bli groundad.  

Men med viss övrertalning och försäkran om att jag inte skulle behöva bryta tog jag emot sjukvårdshjälp.

Den otroligt fina sjukvårdspersonalen tog väl hand om mig, och hjälpte mig att handskas och hantera mina smärtande skinkmuskler som krampade allt vad det kunde. De gjorde en grundlig genomsökning,hade fina värden över puls å syresättning. Så det blev en påse dropp och extra kalk i kroppen för att få det hela att släppa. 

 

Kramperna började försvinna efter ett tag, och smärtan som var kvar blev hanterbar, så lagom groggy blev det att äta lite smaklös mat och få i sig lite pizza, torkat renkött och nån halvliter vätskeersättning, vanligt mineralvatten, samt styrkande ord från kamrater var jag åter på benen.

 

Duschen var sedan behaglig att ta då temperaturen på vattnet hade sänkts så det var strax under ljummet.

 

Somnade rätt snart denna kväll, med sista dagen i sikte. Läkarna gav mig klartecken att fortsätta som tur var.

 

Fredag 18 juli sista och 4 marschdagen 46,4km

Inget packningskrav denna dag då det sist var sådan värme en del dödsfall under marschen. Så gav den Holländska arrangörrn order om att inget 10kgs krav på packning galled, samt lättad klädsel. Inga flaggor i ryggsäckarn då det var sorgedag.  Skickade med extra t-shirt och banan i Finnermarks ryggsäck,

själv lämnade jag min ryggsäck på campen, och bar endast camelback.

 

Sorgedag var utlyst i Holland iom att flygplanet som blev nerskjutet i Ukraina, var merparten av holländska resenärer på väg till Malaysia-

 

Stämningen efter marschvägen var väldigt tung, då ingen sång var tilltåten, folket som hejade på efter marschvägen var inte längre lika uppåt & glada som tidigare under veckan. Det var betydligt mindre discomusik efter vägarna också. Men på något vis så gick det iaf, folk visade stor respekt över de omkomna och tragiska händelsen att ett civilt plan blivit nerskjutet.

 

Med lärdomen av föregående dag, så drack jag betydligt mer vatten då det var 38 i skuggan.och 40% lufttfuktighet  vid lunch. Smärtan i skinkorna kom åter vid rastplats 2, tog ett besök i sjukvårdstältet och fick lite starkare sortens smärtlindrande piller utordinerat tillsammans med voltaren.

Efter en liten stund började pillrens verkan ta kraft och det blev åter en njutning att gå igen, likväl som att man fick en gratisfylla som hette duga.

Pillrena hjälpte, och vi kom fram till byn Beers där det är tradition att just dricka en beer, men alkoholfri då för min del. Mellan mil 3-4 så hjälpte inte det smärtstillande pillrena längre vilket gjorde att pannbenet fick slita lite istället, och än fast tårarna sprutade i smärta tog jag mig framåt steg för steg. Min vän Kristina gick vid min sida och peppade mig att gå framåt, vilket jag är tacksam över. Vi kom till sista rastplatsen charlemange, och bara 5km lång parad återstod att gå. Vår snälla cykelordonnans gav mig behövlig massage på rumpan och kramperna släppte tack och lov :D

Så sista 5km blev en njutning att gå, smärtan var bortblåst som ett rosa moln över det svarta havet. ca 500 000 personer stod efter vägen och hejade fram oss sista 5km, gladiolor fyllde mina händer.

 

Jag kunde konstatera att 167km inte var så fasligt jobbigt att gå ändå, fötterna kändes skapligt bra veckan igenom, lite mera vätska i kroppen till nästa år så blir det nog bra. Men nog fick jag slita lite lätt för att ta mig i mål, men absolut inte så jobbigt som jag trodde det skulle vara. Så träningen har visst gjort en hel del :D Bara lite bekymmer att handskas med värmen som är där nere.

 

Summan av kardemumman, var det en mycket trevlig vecka, lärde känna folk från olika delar av sveriges långa land, likväl folk från övriga delar av världen.

Har aldrig highfivet så många barn som denna vecka, och känslan av att man kan bara man vill.