Gå ej vilse i Svenska fjällvärlden
Ja som ni hör på rubriken gå ej vilse i Sverige!
Jag och Emil var ju i Miekak för ett tag sen för att jobba i Miekak.
En av dagarna så flög vi ut en gäst som skulle jaga sig tillbaka till campen.
Då klockan närmade sig vid 20:00 på kvällen hade gästen ännu ej dykt upp vilket gjorde att vi började ana oråd, valde att vänta till 20:30 och gästen hade ej ännu återvänt.
Så då besluta jag att på något sätt försöka få kontakt med våran gäst, började med att skjuta några skott från campen, men fick inget gehör.
Rotade fram en pannlampa och började gå för att förhoppningsvis möta våran gäst, ropade å ropade å gjorde mitt bästa, men mörkret försvårade letandet och jag gav upp sökandet för att ej sätta mig själv i fara också.
Återvände till campen, och meddelade VDn på företaget vad som hade hänt och oron över gästen som ej hade dykt upp.
Jag valde att sitta uppe och vaka till kl 23:00 och försökte få kontakt med gästen igen genom att skjuta gevärsskott.
Men förgäves fick jag inget gensvar, lämnade ett meddelande på gästens stugdörr ifall att denne skulle dyka upp under natten.
Vid 23:00 intog jag sängen för att tidigt morgon därpå kunna återta söket på den försvunne gästen.
Klev upp kl 06:00 och gick direkt till gästens stuga för att kontrollera om denna hade kommit hem under natten, men besvikelsen tog över då fallet ej var så.
Snabb frukost och Emil ringde upp VDn på bolaget, ett beslut togs och vi for iväg med helikoptern för att söka av området som gästen jagat på, dock var turen ej på vår sida.
Fanns bränsle för 20min sökning, och vi leta å spana men fann ingen gäst. Så vi tog beslutet att kontakta polis och anmälde gästen försvunnen, då var kl 07:00.
Svaret vi fick var, att ja vår helikopter från polisen kan tidigast avgå kl 11:00 från Boden!
Här har vi en gäst som redan tillbringat en natt på fjället och kan vara skadad, men vi väljer att vänta in polisens helikopter. Istället för att ge oss tillåtelse att flyga ner till basen och tanka upp helikoptern som står mitt i flygområdet!
Oron blir större hos jag och Emil, vi gick igenom gästens stuga, för att kanske få en hum om han hade mat, eller nå vettigt plagg med sig.
Ringde upp VD för att höra om några nya besked hade kommit från polisen, jo det hade det, polisens helikopter hade tekniskt fel och skulle medföra senare avfärd från Boden!
Än en gång blev vi frustrerad över varför de inte låter oss fara iväg för att kunna söka då vi är så nära,men nej det här ska fabror polis fixa själva.
Men min och Emils medmänsklighet tog över hand, så vi valde att gå mot det håll där gästen väntas dyka upp, vi ropa och vi avfyra nya signalskott men inget gensvar.
Förtvivlade begav vi oss ner till campen för att på något vis kunna påskynda polisens agerande, men inget skedde.
Vi försökte åstadkomma lite dagsverke i campen, medans en oro fann sig i kroppen. Tänk om våran gäst skulle vara skadad på något vis och behöver snabb sjukvård, han kanske låg där å det hängde mellan liv och död. Det var ungefär tankarna som gick genom huvet.
Vid 12-tiden hörde jag ett harklande och trodde att det var Emil som gjorde det, men ack det var vår gäst som återvände väldigt trött i kroppen och svulten.
Vilken glädje det var att återse gästen igen och att han inte hade nån större skada än stela muskler och skavsår!
Vi diskuterade om hur det kom sig att han blev kvar utomhus under natten, det visade sig vara en sån enkel sak att inte hitta igen en bro att ta sig över forsen. Som kan vara lite svår att hitta i mörkret.
Samt att då gästen upptäckte att eftersök var påbörjat så vågade han inte flytta på sig efter att ha sett helikoptern, men valde ändå till slut att leta sig hem till Campen.
Så Emil fick ringa och tala om att den försvunne gästen åter kommit till rätta, och ja polisen hade ännu inte tagit sig iväg från Boden.
Summan av kardemumman, skulle man råka göra illa sig rejält på fjället så bör man kunna lappa ihop sig själv för det lär ju dröja en dag eller så innan någon hjälp kommer från polisens sida.
De borde tänka över sitt sätt att agera tycker jag, för ett försvinnande och saknad person kan det handla om mellan liv och död ifall en större skada skulle ha inträffat.
Jag och Emil var ju i Miekak för ett tag sen för att jobba i Miekak.
En av dagarna så flög vi ut en gäst som skulle jaga sig tillbaka till campen.
Då klockan närmade sig vid 20:00 på kvällen hade gästen ännu ej dykt upp vilket gjorde att vi började ana oråd, valde att vänta till 20:30 och gästen hade ej ännu återvänt.
Så då besluta jag att på något sätt försöka få kontakt med våran gäst, började med att skjuta några skott från campen, men fick inget gehör.
Rotade fram en pannlampa och började gå för att förhoppningsvis möta våran gäst, ropade å ropade å gjorde mitt bästa, men mörkret försvårade letandet och jag gav upp sökandet för att ej sätta mig själv i fara också.
Återvände till campen, och meddelade VDn på företaget vad som hade hänt och oron över gästen som ej hade dykt upp.
Jag valde att sitta uppe och vaka till kl 23:00 och försökte få kontakt med gästen igen genom att skjuta gevärsskott.
Men förgäves fick jag inget gensvar, lämnade ett meddelande på gästens stugdörr ifall att denne skulle dyka upp under natten.
Vid 23:00 intog jag sängen för att tidigt morgon därpå kunna återta söket på den försvunne gästen.
Klev upp kl 06:00 och gick direkt till gästens stuga för att kontrollera om denna hade kommit hem under natten, men besvikelsen tog över då fallet ej var så.
Snabb frukost och Emil ringde upp VDn på bolaget, ett beslut togs och vi for iväg med helikoptern för att söka av området som gästen jagat på, dock var turen ej på vår sida.
Fanns bränsle för 20min sökning, och vi leta å spana men fann ingen gäst. Så vi tog beslutet att kontakta polis och anmälde gästen försvunnen, då var kl 07:00.
Svaret vi fick var, att ja vår helikopter från polisen kan tidigast avgå kl 11:00 från Boden!
Här har vi en gäst som redan tillbringat en natt på fjället och kan vara skadad, men vi väljer att vänta in polisens helikopter. Istället för att ge oss tillåtelse att flyga ner till basen och tanka upp helikoptern som står mitt i flygområdet!
Oron blir större hos jag och Emil, vi gick igenom gästens stuga, för att kanske få en hum om han hade mat, eller nå vettigt plagg med sig.
Ringde upp VD för att höra om några nya besked hade kommit från polisen, jo det hade det, polisens helikopter hade tekniskt fel och skulle medföra senare avfärd från Boden!
Än en gång blev vi frustrerad över varför de inte låter oss fara iväg för att kunna söka då vi är så nära,men nej det här ska fabror polis fixa själva.
Men min och Emils medmänsklighet tog över hand, så vi valde att gå mot det håll där gästen väntas dyka upp, vi ropa och vi avfyra nya signalskott men inget gensvar.
Förtvivlade begav vi oss ner till campen för att på något vis kunna påskynda polisens agerande, men inget skedde.
Vi försökte åstadkomma lite dagsverke i campen, medans en oro fann sig i kroppen. Tänk om våran gäst skulle vara skadad på något vis och behöver snabb sjukvård, han kanske låg där å det hängde mellan liv och död. Det var ungefär tankarna som gick genom huvet.
Vid 12-tiden hörde jag ett harklande och trodde att det var Emil som gjorde det, men ack det var vår gäst som återvände väldigt trött i kroppen och svulten.
Vilken glädje det var att återse gästen igen och att han inte hade nån större skada än stela muskler och skavsår!
Vi diskuterade om hur det kom sig att han blev kvar utomhus under natten, det visade sig vara en sån enkel sak att inte hitta igen en bro att ta sig över forsen. Som kan vara lite svår att hitta i mörkret.
Samt att då gästen upptäckte att eftersök var påbörjat så vågade han inte flytta på sig efter att ha sett helikoptern, men valde ändå till slut att leta sig hem till Campen.
Så Emil fick ringa och tala om att den försvunne gästen åter kommit till rätta, och ja polisen hade ännu inte tagit sig iväg från Boden.
Summan av kardemumman, skulle man råka göra illa sig rejält på fjället så bör man kunna lappa ihop sig själv för det lär ju dröja en dag eller så innan någon hjälp kommer från polisens sida.
De borde tänka över sitt sätt att agera tycker jag, för ett försvinnande och saknad person kan det handla om mellan liv och död ifall en större skada skulle ha inträffat.
Miekak och mera ripjakt
Just packat färdigt min säck för att flyga till Miekak imorrn.
Det väntas både jobb och ripjakt =)
Sen förra veckan så sågs det ju en hel del ripor, och många är det kvar.
Är sugen att anta utmaningen och dra iväg på område 1 för att försöka ge mig på att få en
tjäder med stående hund. Vilket inte lär bli en lätt match, men väl värt ett försök.
Miekak vart ligger det och vad är det för plats undrar ni ?
Det är en vildmarks camp som ligger 3 mil sydväst om Sarek mitt ute i ingenstans.
Miekak ligger alldeles stilla & spegelblank en kväll i somras.
I Miekak kan man både utöva fiske som jakt, eller bara njuta av den fantastiska naturen som är där uppe.
Campen har 21st 4 bäddsstugor och 1 konferensstuga. Som man kan boka in sig på http://www.miekak.com/
I de flesta stugorna finns det tillgång till 12V belysning, annars är det gasollampor som gäller.
Otroligt mysigt att leva i denna miljö, tekniskt sett gör man en resa minst 70 år bak i tiden.
Man hämtar sitt vatten nere vid sjön, får värma på det för att få varmvatten, inget avlopp utan diskvattnet kastas bort bakom husknuten. Det vill säga ett helt fantastiskt liv.
Det finns att tillgå en bastu man kan hyra på campen, för att kunna mjuka upp musklerna och tvätta av sig dagens svett å bli lite fräsch.
Med det tackar jag för mig och återkommer senare för en rapport om hur jakten gick.
Skitjakt på er.
Sandra
Ripjakt 2013
JA för precis en vecka sedan så drog fågeljakten i gång i denna ände av Sverige.
Själv for jag upp på fjället redan en dag innan efter hårt arbete på helikopterplattan. Söndagen så drog jag ut på min första ripjaktdag med svåger + valp.
Dock så stod solen på topp och det var väldigt varmt, vilket resulterade i ingen fågel sedd överhuvudtaget.
Dock fick vi en rejäl roddtur då båtmotorn skar ihop totalt på väg ut till området där vi skulle ta i land för att jaga. Som tur var blåste det väldigt lite, och vi fick rent av medvind på hemvägen.
Nåja 2 jaktdagen så var vi på gång igen, lillvalpen hittade igen ett 50 tal ripor och stötte upp varenda en också, han hade säkert kul men husse var desto mindre road.
Själv så började jag känna mig mer och mer ivrig att få komma ut på jakt och med rutinerade hundar för att det skulle vara roligt.
Så under kvällen på campen så språkade jag med några trevliga norrmän, och de sa att en av deras vänner har bra hundar och är ute på jakt. Så 3e dagens morron knackade jag på hos Knut och fråga om han ville ha sällskap med under dagen.
Knut titta på mig lite skeptiskt och undrade om jag verkligen skulle
orka med och gå med han hela dan, vilket jag uppmärksammade och tala om att jänta han hade framför sig, sällan gnäller om hur jobbigt det är och att hon är i god form för att orka med.
Sagt och gjort, jag packade ihop min jaktsäck och snöra åt kängorna så for vi iväg på jakt.
Vilken lycka jag hade i kroppen, hänga med en sån god jägare med fina hundar, som senare visade sig blev en ren lyckträff.
Vi fick upp en hel del situationer och upplevelserik dag som sent ska glömmas.
Nu undrar ni förstås, vad var det som hände uppe på fjället ?
Jo vi knata på rätt friskt å klättra upp en 250m i höjdskillnad på nån timme, å jakten kunde börja. Hundarna hitta fågel och vi blev riktigt nöjda, dock påpeka Knut om att jag måste lyfta bössan å dra iväg skott om det ska bli fågel, men min reaktion på den kullen var lite sen och fåglarna drog iväg för långt.
Men nästa sväng hundarna stod för fågel så gick vi upp jämsides med varandra ett par meter emellan, och Knut skicka iväg hundarna på avans, så släppte vi lös och sköt iväg våra skott.
Döm om min förmåga om Knut blev förvånad över att jag slet upp bössan drog iväg 2 skott, som blev 2 bom. Men han blev lite chockad iaf över att jag var med, men sköt som en kratta.
Iaf så blev det lyckat för Knut å den situationen, så vi tog reda på fågeln och drog iväg vidare. Samtalen var många och om mycke olika saker och skeden.
Vi kom upp mot 800m.ö.h och spana på den vackra naturen å besteg en del toppar å tjava runt på kalfjället, hitta fågel sköt nån ripa som trilla här å där.
Timmarna gick och vi besluta oss att slå oss ner vid någon bäck för att laga till lite lunch. Knut undra va tusan jag hade i min säck mer än en regnjacka å ammunition. Det blev han int sen å få veta då de va dags för lunch. Kanske inte alla som släpar med sig hamburgare med tillbehör å steker på sitt gasolkök, men jag hade lyxat till med det den dagen, vilket kanske var lite godare än torrmat som min jaktkompis hade med sig.
Efter matintaget blev det dags att koka kaffe, givetvis så är ju alltid kaffepåsen med under tur som jag själv sytt ihop, resultera i att Knut har beställt en till nästa gång vi ses :D
Iaf så efter lunchen så for vi uppöver mot fjälltopparna igen, och jag fick välja vägen, en var lite svårare å besvärligare än den andra, vet inte om kompisen min tänkte att jag skulle ta den lättare, men jag är ju inte den som är den utan tog den med lite mera utmaning i.
Då vi kommer till ett ställe där det är en hel del sten å jäklgit område så ställer sig unghunden mot en sten med ett litet hål inunder, ja försöker kika från mitt håll men ser ingen fågel, hunden avanserar och vill mot alla odds ta sig inunder stenen. Så vi flyttar undan hunden tar en närmare titt, och därnere satt en liten ripa.
Knut räckte över sitt gevär till mig, då han hade tänkt ta fast fågeln med sina händer, normalt sett så finns det ingen utväg under dessa stenar, men när han kom åt fjäderskruden så drog ripan iväg inunder stenen och flög ut på andra sidan, där stod jag själv som ett fån med världens skottchans och 2 gevär i handen. Men roligt hade vi åt den upplevelsen som vi var med om.
Så vi gick vidare och hundarna sökte på fint, iaf gamle mor som är en gammal fin strävhårig vorsteh, och Gipsi sprang å jollra strax framför fötterna men hitta likväl fågel ändå. Vi stanna till på ett ställe och spanade mest på gamle mor som gjorde fina sök å arbetade, Gipsi hon stod nån meter framför oss och verkade slappa lite grann.
Så där stod vi å konversera med varann säkert en 10 minuter, till slut så sa vi men nog är Gipsi väl koncentrerad ändå hon har stått stilla på samma plats ett bra tag nu. Så Knut gick fram till hon å klappa hon lite över nosskägget å fråga hon om det var nån ripa där bak som vi hade stött upp 2 gånger om redan, Gipsi blev mer och mer ivrig avansera fram och där satt en ripa som föll i backen, igen var det Knut som var mästerskytten ifråga av oss 2.
Å vi hade så kul åt det, där stod vi å märkte inte att hunden hade gått upp i stånd och en ripa satt bara en 5-6m ifrån oss.
Så glad i hågen å ängslan över att min reaktionsförmåga var obefintlig, så skärpte jag till mig än en gång.
På nytt så fick jag välja väg och jag tog en halvbesvärlig men det visade sig skulle bli lyckträff, hundarna stod båda 2 och Knut tyckte de va min tur att få skjuta ner en ripa, så han lät hundarna stå och låta mig komma fram. Likt ett halvstelt kylskåp så tog jag mig upp på en stor sten gjorde mig själv och bössan beredd för att dra iväg nåra skott, så manade jag på hundarna att stöta upp fåglarna.
YES första skottet satt och en ripa föll, tog sikte på en ny ripa men det gick mindre bra.
Nöjd och glad som man bara kan bli efter att ha fällt sin första ripa så gick vi vidare, och stötte på mera fågel och glada miner.
Vid 20 tiden den kvällen så avblåste vi jakten och sökte oss ner mot båten, då det var en ca 100m kvar till båtplatsen så erkännde jag för min kamrat att det började kännas i fötterna efter en lång jaktdag.
Vi summera båda 2 dagen som en av de bästa jaktdagarna med mycke upplevelse och trevligt sällskap :D
Nästa dag hade vi tänkt dra på tur igen men det blev ändrade planer, jag följde med 2 andra norrmänn som skulle flygas ut till ett område, de hade också 2 hundar med, varav en unghund.
Vi klev av helikoptern och tog med packningen i ett regnigt väder, lite fundersamma om de skulle regna å blåsa hela dagen men regnet varade som tur bara några få minuter.
Det tog oss kanske en 20 minuter innan vi mötte på den första ripkullen, där alla drog sin väg 200m längre ner.
Men vi lämna dom å tänkte att vi skulle hitta igen dom på em istället å ta dom på hemvägen.
Så hann vi inte gå så långt så stötte jag själv upp en singelfågel och såg vart den flög och satte sig.
Ett ypperligt läge att ta med sig lille-tass Alma som har sin första höst med ripjakt och jagas in för fullt. Så jag lockade med mig hon för att försöka ge mig på den ensamma ripan, bara en 50 meter ifrån den singelfågeln så stannar Alma till upp lite å tittar på mig som om hon skulle säga, är du dum i huvet som ska fram i det här stendröset å vänder blicken framåt igen.
Jo kom nu ska vi ta den där ripan sa jag åt hon, men hon ville inte riktigt bli med utan stod kvar, så jag prövade att avansera fram hon och där satt en hel kull som blev 2 ripor fattigare. Vilken bra start på dagen, 2 ripor för lille-tass nästan direkt.
Norrmännen menade på att det var inte bara för hunden som det föll ripor utan att även jag var med och hittade dom. Det kanske stämmer.
Själv for jag upp på fjället redan en dag innan efter hårt arbete på helikopterplattan. Söndagen så drog jag ut på min första ripjaktdag med svåger + valp.
Dock så stod solen på topp och det var väldigt varmt, vilket resulterade i ingen fågel sedd överhuvudtaget.
Dock fick vi en rejäl roddtur då båtmotorn skar ihop totalt på väg ut till området där vi skulle ta i land för att jaga. Som tur var blåste det väldigt lite, och vi fick rent av medvind på hemvägen.
Nåja 2 jaktdagen så var vi på gång igen, lillvalpen hittade igen ett 50 tal ripor och stötte upp varenda en också, han hade säkert kul men husse var desto mindre road.
Själv så började jag känna mig mer och mer ivrig att få komma ut på jakt och med rutinerade hundar för att det skulle vara roligt.
Så under kvällen på campen så språkade jag med några trevliga norrmän, och de sa att en av deras vänner har bra hundar och är ute på jakt. Så 3e dagens morron knackade jag på hos Knut och fråga om han ville ha sällskap med under dagen.
Knut titta på mig lite skeptiskt och undrade om jag verkligen skulle
orka med och gå med han hela dan, vilket jag uppmärksammade och tala om att jänta han hade framför sig, sällan gnäller om hur jobbigt det är och att hon är i god form för att orka med.
Sagt och gjort, jag packade ihop min jaktsäck och snöra åt kängorna så for vi iväg på jakt.
Vilken lycka jag hade i kroppen, hänga med en sån god jägare med fina hundar, som senare visade sig blev en ren lyckträff.
Vi fick upp en hel del situationer och upplevelserik dag som sent ska glömmas.
Nu undrar ni förstås, vad var det som hände uppe på fjället ?
Jo vi knata på rätt friskt å klättra upp en 250m i höjdskillnad på nån timme, å jakten kunde börja. Hundarna hitta fågel och vi blev riktigt nöjda, dock påpeka Knut om att jag måste lyfta bössan å dra iväg skott om det ska bli fågel, men min reaktion på den kullen var lite sen och fåglarna drog iväg för långt.
Men nästa sväng hundarna stod för fågel så gick vi upp jämsides med varandra ett par meter emellan, och Knut skicka iväg hundarna på avans, så släppte vi lös och sköt iväg våra skott.
Döm om min förmåga om Knut blev förvånad över att jag slet upp bössan drog iväg 2 skott, som blev 2 bom. Men han blev lite chockad iaf över att jag var med, men sköt som en kratta.
Iaf så blev det lyckat för Knut å den situationen, så vi tog reda på fågeln och drog iväg vidare. Samtalen var många och om mycke olika saker och skeden.
Vi kom upp mot 800m.ö.h och spana på den vackra naturen å besteg en del toppar å tjava runt på kalfjället, hitta fågel sköt nån ripa som trilla här å där.
Nöjd tjej till lika bakom pennan uppe på fjället.
Knut i god vigör långt uppe till fjälls :D
Timmarna gick och vi besluta oss att slå oss ner vid någon bäck för att laga till lite lunch. Knut undra va tusan jag hade i min säck mer än en regnjacka å ammunition. Det blev han int sen å få veta då de va dags för lunch. Kanske inte alla som släpar med sig hamburgare med tillbehör å steker på sitt gasolkök, men jag hade lyxat till med det den dagen, vilket kanske var lite godare än torrmat som min jaktkompis hade med sig.
Efter matintaget blev det dags att koka kaffe, givetvis så är ju alltid kaffepåsen med under tur som jag själv sytt ihop, resultera i att Knut har beställt en till nästa gång vi ses :D
Lite paus på ett mysigt ställe i fjället.
Iaf så efter lunchen så for vi uppöver mot fjälltopparna igen, och jag fick välja vägen, en var lite svårare å besvärligare än den andra, vet inte om kompisen min tänkte att jag skulle ta den lättare, men jag är ju inte den som är den utan tog den med lite mera utmaning i.
Då vi kommer till ett ställe där det är en hel del sten å jäklgit område så ställer sig unghunden mot en sten med ett litet hål inunder, ja försöker kika från mitt håll men ser ingen fågel, hunden avanserar och vill mot alla odds ta sig inunder stenen. Så vi flyttar undan hunden tar en närmare titt, och därnere satt en liten ripa.
Knut räckte över sitt gevär till mig, då han hade tänkt ta fast fågeln med sina händer, normalt sett så finns det ingen utväg under dessa stenar, men när han kom åt fjäderskruden så drog ripan iväg inunder stenen och flög ut på andra sidan, där stod jag själv som ett fån med världens skottchans och 2 gevär i handen. Men roligt hade vi åt den upplevelsen som vi var med om.
Så vi gick vidare och hundarna sökte på fint, iaf gamle mor som är en gammal fin strävhårig vorsteh, och Gipsi sprang å jollra strax framför fötterna men hitta likväl fågel ändå. Vi stanna till på ett ställe och spanade mest på gamle mor som gjorde fina sök å arbetade, Gipsi hon stod nån meter framför oss och verkade slappa lite grann.
Så där stod vi å konversera med varann säkert en 10 minuter, till slut så sa vi men nog är Gipsi väl koncentrerad ändå hon har stått stilla på samma plats ett bra tag nu. Så Knut gick fram till hon å klappa hon lite över nosskägget å fråga hon om det var nån ripa där bak som vi hade stött upp 2 gånger om redan, Gipsi blev mer och mer ivrig avansera fram och där satt en ripa som föll i backen, igen var det Knut som var mästerskytten ifråga av oss 2.
Å vi hade så kul åt det, där stod vi å märkte inte att hunden hade gått upp i stånd och en ripa satt bara en 5-6m ifrån oss.
Så glad i hågen å ängslan över att min reaktionsförmåga var obefintlig, så skärpte jag till mig än en gång.
På nytt så fick jag välja väg och jag tog en halvbesvärlig men det visade sig skulle bli lyckträff, hundarna stod båda 2 och Knut tyckte de va min tur att få skjuta ner en ripa, så han lät hundarna stå och låta mig komma fram. Likt ett halvstelt kylskåp så tog jag mig upp på en stor sten gjorde mig själv och bössan beredd för att dra iväg nåra skott, så manade jag på hundarna att stöta upp fåglarna.
YES första skottet satt och en ripa föll, tog sikte på en ny ripa men det gick mindre bra.
Nöjd och glad som man bara kan bli efter att ha fällt sin första ripa så gick vi vidare, och stötte på mera fågel och glada miner.
Vid 20 tiden den kvällen så avblåste vi jakten och sökte oss ner mot båten, då det var en ca 100m kvar till båtplatsen så erkännde jag för min kamrat att det började kännas i fötterna efter en lång jaktdag.
Vi summera båda 2 dagen som en av de bästa jaktdagarna med mycke upplevelse och trevligt sällskap :D
Nästa dag hade vi tänkt dra på tur igen men det blev ändrade planer, jag följde med 2 andra norrmänn som skulle flygas ut till ett område, de hade också 2 hundar med, varav en unghund.
Vi klev av helikoptern och tog med packningen i ett regnigt väder, lite fundersamma om de skulle regna å blåsa hela dagen men regnet varade som tur bara några få minuter.
Det tog oss kanske en 20 minuter innan vi mötte på den första ripkullen, där alla drog sin väg 200m längre ner.
Men vi lämna dom å tänkte att vi skulle hitta igen dom på em istället å ta dom på hemvägen.
Så hann vi inte gå så långt så stötte jag själv upp en singelfågel och såg vart den flög och satte sig.
Ett ypperligt läge att ta med sig lille-tass Alma som har sin första höst med ripjakt och jagas in för fullt. Så jag lockade med mig hon för att försöka ge mig på den ensamma ripan, bara en 50 meter ifrån den singelfågeln så stannar Alma till upp lite å tittar på mig som om hon skulle säga, är du dum i huvet som ska fram i det här stendröset å vänder blicken framåt igen.
Världens mysigaste breton, lilla Alma.
Jo kom nu ska vi ta den där ripan sa jag åt hon, men hon ville inte riktigt bli med utan stod kvar, så jag prövade att avansera fram hon och där satt en hel kull som blev 2 ripor fattigare. Vilken bra start på dagen, 2 ripor för lille-tass nästan direkt.
Norrmännen menade på att det var inte bara för hunden som det föll ripor utan att även jag var med och hittade dom. Det kanske stämmer.
Glad norrman, finns inga bekymmer alls där.
I vart fall så den äldre hunden började envisas och skulle följa efter den här kullen, vilket resultera i att jag gick 2 svängar 240m längre ner från fjället för att se om hunden stod för fågel, som visade sig bara vara tomlegor, 3e gången jag drog ner så blev det koppel på hunden å ta med hon en bra bit upp på kalfjället för att hon skulle släppa det där tomma området.
Vi jagade vidare, och hörde en hel del skott från andra sidan sjön och jaktområdet där, då vi skämtsamt sa till varandra att de där skotten hördes rent som bom på fågel.
Hundarna sökte på fint och kullar vi fann, skott det gick åt å nån enstaka trilla. Men med 2 trevliga norrmän så var humöret ändå på topp trots alla bom man sköt.
Så vi skoja och hitta på alla möjliga ursäkter till varför det gick så dåligt för skyttarna, vi kom fram till att det var den starka vinden som ställde till ett för oss.
Denna dag skulle inte bli lika blodigt trampande å gående som dagen innan, men pga den starka vinden och för många pauser så blev mina muskler aldrig riktigt varma, vilket senare på skulle visa sig bli en rejäl träningsvärk. Vi jagade oss ner in i skogslandet
på hemvägen och hitta mycket fågel, men ack så svårt det är att skjuta då det är ris å snår överallt.
Det var allt för denna gången här nedan väntas en bildkavalkad.
Det är bra att ha med en ortopedläkare på fjället, här syns han mest filisofisk ut av sig.
Vi jagade vidare, och hörde en hel del skott från andra sidan sjön och jaktområdet där, då vi skämtsamt sa till varandra att de där skotten hördes rent som bom på fågel.
Hundarna sökte på fint och kullar vi fann, skott det gick åt å nån enstaka trilla. Men med 2 trevliga norrmän så var humöret ändå på topp trots alla bom man sköt.
Så vi skoja och hitta på alla möjliga ursäkter till varför det gick så dåligt för skyttarna, vi kom fram till att det var den starka vinden som ställde till ett för oss.
Denna dag skulle inte bli lika blodigt trampande å gående som dagen innan, men pga den starka vinden och för många pauser så blev mina muskler aldrig riktigt varma, vilket senare på skulle visa sig bli en rejäl träningsvärk. Vi jagade oss ner in i skogslandet
på hemvägen och hitta mycket fågel, men ack så svårt det är att skjuta då det är ris å snår överallt.
Det var allt för denna gången här nedan väntas en bildkavalkad.
